Pia träffade kärleken på andra sidan gränsen

Poikkinainti betyder ”att gifta sig vid gränsen” på meänkieli.

Och det var precis vad svenskar och finländare från var sin sida om älven gjorde förr.

De träffades och bildade par.

Text: Åsa Passanisi Foto: Lotte Fernvall

ajalabon Pia Lakkapää, 33, är ett resultat av ett sådant möte.

Finland visar sig som ett svagt sken långt borta bakom träden på andra sidan älven. I köket hemma hos Pia Lakkapää hänger julstjärnor i alla fönster. Hon har redan dukat fram kaffe och pepparkakor. Ettåriga dottern Helmi, som snart ska få en lillasyster, sover middag i rummet bredvid.

– När det är så här mörkt ute blir det viktigt för mig att göra mysigt hemma, jag tycker om att pyssla och göra fint, säger Pia och slår sig ned vid bordet i köket.

Magen är stor och tung och bara en dag senare ska tredje barnet födas i en ambulans halvvägs på väg mot förlossningen i Gällivare. Samma dag kommer även det efterlängtade beslutet att Kaunisvaaragruvan i Pajala ska öppna igen. Men det här vet vi inget om nu när vi sitter i Pias kök.

Vi är här för att prata om andra saker. Om bussarna och om hur det är att vara kvinna i Pajala.

Gränslös kärlek

Pia, som är född på den finska sidan om älven, flyttade hit när hon träffade sin sambo. Tillsammans med sina (snart) tre barn bor de i en liten by två mil utanför Pajala. I byn som består av fem gårdar bor också Pias sambos tre farbröder och hans bror.

Det känns bra att ha dem nära, tycker hon. Om något skulle hända.

Jag frågar Pia om hennes beslut att flytta från Finland till Sverige. Om det var självklart för henne?

Hon skrattar och säger:

– Vi har alltid rört oss över gränsen här uppe. Det är inget konstigt med det. Förr hade vi traditionen med poikkinainti-bröllop, som engagerade byar på bägge sidor om älven. Då festades det ordentligt när en svensk gifte sig med en finsk. Så var det till exempel när mina föräldrar gifte sig.

För att förstå idén med kvinnobussarna måste man förstå poikkinainti, menar Pia. För egentligen är det samma sak. Det är bara tillvägagångssätten som skiljer sig åt.

Den tornedalska historien blir därför viktig i sammanhanget. Tidigare reste männen till Finland för att hämta sig en fru. Under 80- och 90-talet lät de i stället kvinnorna komma till dem.

Poikkinainti – fast på olika sätt.

Och 30 år senare är kärleken fortfarande gränslös.

Återvänder för att bilda familj

Men nu består det nya tornedalsblodet inte bara av finskor och ryskor. Nu är det framför allt thailändskor som flyttar hit. Men ingen av de män vi söker upp, som gift sig med en thailändska, vill träffa oss.

– Finns int’ så mycket å säga, säger en av dem när vi ringer.

Hemma hos Pia har Helmi nu vaknat och så fort hon blinkat bort sömnen ur ögonen sträcker hon sig ivrigt efter pepparkakorna. Klockan är halv fyra på eftermiddagen. Och ute är det mörkt.

Jag frågar Pia hur hon tror att det blir i framtiden för de pojkar som växer upp nu, om även de kommer att behöva resa över lands- och ortsgränser för att hitta kärleken?

– Det vet jag inte. Vi har ju Pajala marknad och römppä-festivalen, och sedan finns ju internet. Kanske går det att träffa någon där?

Men tjejerna flyttar ju härifrån?

– Jo, men jag tror att det där är på väg att ändras. Min känsla är att fler kvinnor än tidigare väljer att återvända hit när de är redo att skaffa familj. Det är ju tryggt här.

Vad tänker du om beskrivningen av Pajalamän som macho?

– Jag tycker nog inte att det är så. Visst har vi fortfarande ett mansöverskott här, men jag är optimistiskt. Problemet är väl egentligen att det historiskt sett har varit enklare för män att bo kvar eftersom de erbjudits jobb med höga löner i gruvan direkt efter gymnasiet.

Lockas av äventyr

På tal om att unga tjejer i generationer flyttat söderut för att utbilda sig, menar Pia att det förmodligen finns fler orsaker till kvinnoflykten. Delvis handlar det om äventyrslusta, tror hon.

Skogen och fisket faller ju inte alla i smaken.

Själv hör hon inte till dem som lockas av äventyr. Hon trivs bäst här, nära älven. Men trots det blev det ett år på frisörskola i Stockholm efter gymnasiet.

– Man kanske ska fara till Stockholm ett år. Jag vet inte. Men jag trivdes aldrig där. Det är för mycket folk och för mycket stress.

Pia ger Helmi ännu en pepparkaka, säger något till henne på meänkieli, och fortsätter:

– Sedan undrar jag vad man gör i Stockholm på sin fritid? Jag har aldrig förstått det. Här är det annorlunda. Här finns ju alltid något att göra. Vi har riktiga vintrar och skare på våren. Vi plockar bär, åker båt och fiskar. Det är bara att öppna dörren och gå ut. Så är det inte i Stockholm.

Centrala Pajala, klockan 17. Den unga kvinnan med barnvagnen passerar kommunhuset och thairestaurangen. Hon korsar gatan och parkerar vagnen utanför torgkiosken. Jag frågar om vi kan få intervjua henne. Det vill hon inte. Hon har inget viktigt att säga, tycker hon. Förutom det där med gruvan då. Att hon vill att den ska öppnas.

Och bara timmar senare kommer beslutet som alla väntat på: Kaunisvaaragruvan kommer att öppnas igen.

Pajala kommer att få 300 nya jobb.

På hotell Lapland jublar receptionisten.