”Det var konstigt att han lagade mat”
Många grabbar blev kvar på gården med sina föräldrar om de inte for till Finland och ”tog sig” en kvinna.
Så beskriver Hans Oja, 68, pajalamännens situation under sin uppväxt.
Själv träffade han ryska Jelena – tack vare kvinnobussarna.
Text: Åsa Passanisi Foto: Lotte Fernvall
För sex år sedan fanns ett mansöverskott i drygt hälften av Sveriges alla kommuner. I dag är överskottet betydligt större än så: Omkring 190 av 290 kommuner har en övervägande manlig befolkning.
Det oroar forskare, eftersom samhällen med för många män tenderar att vara mer våldsamma och mindre jämställda än andra samhällen.
I Pajala är man van. Så här har det alltid sett ut i de norrbottniska kommunerna. Idén med kvinnobussarna må ha varit kontroversiell, och kanske mynnade allt ut i ett journalistiskt jippo – men ändå: ett mer kreativt sätt att försöka belysa det skriande kvinnounderskottet är svårt att hitta. Och viktigast av allt, det fanns en genuin önskan om förändring. Det är så Hans Oja ser det.
Alla bor vid älven
Klockan är 10 på morgonen, Pajala håller på att vakna. Tre blinkande plogbilar jobbar undan snön som fallit under natten. Den unga kvinnan med barnvagn är på väg till förskolan, och från skolgården hörs barnens skratt. Vi kör ut ur samhället, mot Jonastorp, där Hans och Jelena bor.
Hans berättar att han växte upp i Tärendö socken, i Pajala kommun. Och att Tärendö idag mest är en kyrkby. ”Många har flyttat därifrån”.
När vi kommer fram traskar han före och visar oss älven.
Den brusar inte nu. Det är för kallt.
Hans Oja och Jelena har i det närmaste en drömsk utsikt över älven. Hans berättar om somrarna, då solen aldrig går ner. Han visar oss rökbastun, skrattar och säger; där inne har vi haft mycket roligt genom åren. Himlen är fortsatt djupt blå och uppfarten till huset skottades bara timmar tidigare. Men det hjälper inte. Det är snö precis överallt.
Jag såg honom på en nyårsfest i Murmansk. Och jag kommer ihåg att han bara satt där och såg ledsen och ensam ut.
Jelena möter i hallen, hon ska snart åka till skiftarbetet som maskinoperatör.
Men innan dess hinner vi med en kopp kaffe.
Sökte ”glitter och glamour”
Hans och Jelena träffades i januari 1992, en lyckosam konsekvens av kvinnobussarna. Men Jelena själv var aldrig med på någon buss. Det var hennes mamma som året innan, tagit bussen från ryska Murmansk till Pajala.
Hans Oja, som då var frånskild och aktiv i allt som rörde Pajala, engagerade sig i Römppä-festivalen och i besökarna.
– Jag minns de där ryskorna. Vi hade ju haft andra här förr, från Kanada, Holland och England. Men de här ryskorna hade ju gråa kläder och såg gamla ut. En som var jättegammal följde efter mig hela tiden.
1991 bildades inga bestående parrelationer. Kanske var det någon som sov hos någon, funderar Hans. Han minns inte riktigt. Många år har gått. Han tror att ryskorna som kom till Pajala i första hand sökte ”glitter och glamour”.
– Jo, och vi är ju inte såna, vet du.
Ändå reste Hans och några andra ungkarlar till Murmansk ett år senare, för att besöka kvinnorna. Det var då han träffade Jelena.
Jag frågar Jelena om deras första möte.
Var sågs ni och hur var det?
– Jag såg honom på en nyårsfest i Murmansk. Och jag kommer ihåg att han bara satt där och såg ledsen och ensam ut. Så jag gick fram och tog hans hand. Sedan dansade vi.
Men ni kunde inte prata med varandra?
– Nej, nej, herregud, svarar Hans med ett skratt. Men när jag skulle ta bussen tillbaka till Pajala var Jelena med för att vinka av oss. Då fick jag en kram och en lapp med hennes telefonnummer.
En månad senare reste Hans de drygt 60 milen tillbaka till Murmansk för att träffa Jelena igen. Med sig hade han två presenter; ett par lovikkavantar och en keramikmugg med texten: Lena.
Jelenas och Hans bläddrar i gamla fotoalbum och minns. Under deras först år tillsammans besökte Hans Ryssland en gång i månaden. Inte förrän dottern Alexandra, i dag 25 år, var född, bestämde sig Jelena för att flytta till Sverige, och Pajala.
Kvinnobristen i Pajala fick ett gäng ungkarlar att chartra en buss till Murmask i Ryssland. – Att träffa någon hemma var svårt. Många grabbar blev kvar med sina föräldrar på gården, minns Hans Oja, som var med på bussen.
Hans Oja i Murmansk med nyfödda dottern Alexandra.
Jelena som ung när hon bodde i Ryssland. I dag saknar hon inte sitt forna hemland alls. Det är finare, lugnare och mer jämställt i Sverige tycker hon.
25 år senare sitter de i huset vid älven och minns.
Vi följer deras resa genom bilder i gamla fotoalbum. På flera av dem finns dottern Alexandra, i dag vuxen, med. Jelena säger att hon tidigt förvånades över hur annorlunda Hans var jämfört männen i Murmansk.
– Jag tyckte att det var konstigt att han lagade mat och tog så bra hand om Alexandra. Så var inte männen i Ryssland. Där var sysslorna uppdelade. Men det kanske är annorlunda idag, jag vet inte.
Trivs du i Pajala?
– Ja, jag trivs bra här. Bättre och bättre med åren. Jag uppskattar lugnet och naturen. Och klimatet, tycker jag om. Det är lika kallt här som i Murmansk.
I början var det annorlunda.
– Då tyckte jag att livet var långsamt i Pajala. Det var mer action hemma i Ryssland och mer folk. Men nu kan jag inte tänka mig att flytta tillbaka. Pajala är mitt hem. Jag tycker mycket om älven.