Kärlek i Pajala – 30 år efter ”kvinnobussarna”

I september 1987 rullar en buss in i Pajala. Utanför nybyggda Folkets hus väntar ortens ungkarlar.

Förväntningarna är höga. Männen hoppas på kärlek och på att kvinnorna i bussen ska vilja bosätta sig i byn.

30 år senare står vi utanför Folkets hus och undrar vart de kvinnor som bussades hit under 10 års tid tog vägen.

Blev någon kvar?

Text: Åsa Passanisi Foto: Lotte Fernvall

an ska bo nära älven. Alla vi pratar med säger samma sak.

Och pajalabornas kärlek till Norrbottens längsta vattendrag är lätt att förstå. Den är magisk. Ett tyst brusande, som slingrar sig fram genom skogen.

För 400 år sedan fanns just inget annat.

Men tack vare att älven lockade fiskare till platsen finns nu Pajala med sina drygt 6000 invånare. Fisket, skogsbruket och – senare – gruvan byggde det avlägsna samhället, generation efter generation.

Männen arbetade. Och kvinnorna tog hand om barn och hem. En ordning som påminde om andra ordningar, på andra platser runt om i landet.

– Så var det här till långt in på 50-talet, och man var nöjd med att ha det så, förklarar Bertil Isaksson, tidigare kulturnämndens ordförande, och initiativtagare till kvinnobussarna, som under den senare delen av 80-talet skulle göra Pajala känt över hela världen.

Under vår första promenad genom samhället slås vi inte bara av tystnaden. Det är också en vänlig bygd. En man far fram på sin spark, en ung kvinna kämpar med barnvagn genom decimetertjock snö. Bägge hälsar med en nick. Så gör man i Pajala.

Alla vill inte berätta

Drygt 30 år efter den första bussen rullade in här, finns inte mycket kvar som kan berätta historien om kvinnorna som kom hit. Folkets hus förstås, som under festkvällarna med kvinnorna hade fler gäster än vad lokalen egentligen tillät. Det får vi höra om och om igen. Någon minns att ett 1000-tal samlades här. Någon annan pratar om 2000.

Men alla vill inte berätta, eller prata om det som varit. En av de ryska kvinnor som intervjuades när de begav sig, och som fortfarande bor kvar i Pajala, säger att hela idén var fel, från början till slut. Ett slags kvinnoförakt. Och av den anledningen avböjer hon att medverka i vårt reportage.

Vi förstår snart att samtalet kring det som kastade strålkastarljus på den lilla gruvorten, fortfarande är känsloladdat. Inte minst på grund av att beslutet om bussarna delade Pajala i två läger. Någon månad efter att den första bussen rullat in i Pajala menade ortens socialdemokratiska kvinnoförening att buss-idén bara var en form av koppleri. De fick medhåll av kvinnliga företagare som ansåg att kvinnoflykten från Norrland borde avhjälpas med ekonomiska medel, inte med bussjippon. I oktober 1987 uttalar sig en kvinnlig företagsledare i Aftonbladet. Hon säger:

”Männen bestämmer här. Och män ger pengar till manliga näringar. Därför flyttar flickorna härifrån.”

Utvecklade en annorlunda kultur

De unga, som knappt var födda när det begav sig, ler generat och skakar på huvudet, när vi vill prata med dem om bussarna. Ingen av dem vill bli intervjuad.

Bertil Isaksson tar oss till Tornedalsteatern för att ge sin syn på saken. Enligt honom var kvinnobussarna en konsekvens av Tornedalens kulturella uppsving under slutet av 80-talet.

– Någon generation innan dess var vi alla tvåspråkiga här, och pratade både svenska och meänkieli. Historiskt sett gjorde det oss inte separatistiska, vi upplevde alltid att vi är nationellt svenska och att Finland är en grannation. Däremot innebar vårt nära möte med Finland att vi utvecklade en annorlunda kultur.

När språket höll på att gå förlorat, och ortens kvinnor så småningom började flytta söderut för att utbilda sig, uppstod en kris.

Politikerna i kommunhuset insåg att något måste göras.

Och det var då Pajala fick sin teater med uppsättningar på meänkieli. Det kulturella arvet skulle återerövras.

Men hur skulle de göra med kvinnobristen?

Fler män än kvinnor

I mars 1987, skriver tidningen Expressen att det finns 139 män i giftasålder i Pajala, men bara 39 kvinnor.

Dåvarande ordförande för kulturnämnden Bertil Isaksson var en av dem som satte sig ner och började fundera. Han kom snabbt fram till att det på alla högre poster i kommunen huserade män, liksom i gruvan och i skogen.

– När vi tänkte till blev det tydligt att vi var alldeles för macho här. Killarna bet sig fast i i renskötsel, fiske och jakt. Tjejerna ville ha ett annat slags liv och flyttade till Luleå och Stockholm.

Teatern och språket till trots – samhället höll på att dö ut.

I en Dagens Nyheter-intervju från 1987 ger två utflyttade Pajala-kvinnor sin syn på hur det står till med männen i Pajala:

”De jobbar i skogen, och lever isolerat. De enda kvinnor de träffar är sina mammor och kvinnliga släktingar. De är blyga och framstår som odugliga. Det är faktiskt ganska synd om dem.”

I samband med planeringen av Pajalas 400-årsjubileum kläckte Bertil Isaksson så idén om kvinnobussarna.

Festen, den så kallade Römppä-festivalen skulle hållas i september. Och då skulle byn få möjlighet att visa upp vilka de var och vad de stod för. Helt enkelt; ett ypperligt tillfälle för kvinnor från andra orter att få chans att möta de ”blyga och isolerade” männen.

Och förhoppningen var given: Att kvinnorna skulle vilja stanna kvar.

– Det här var förstås mumma för media, mina 15 minuter som känd kan man säga, fortsätter Bertil Isaksson, som minns att traktens hela näringsliv snart slöt upp bakom idén.

Brevväxlade med kvinnorna

Inför festivalen annonserade kommunen efter kärlekskranka damer i en rad utländska tidningar. Ett hundratal europeiska kvinnor svarade på uppropet, och en intensiv brevväxling mellan kvinnor från länder som England, Holland, Kanada, Finland och giftassugna Pajala-män påbörjades. Samtidigt spreds intresset för den stundande festivalen som en löpeld i utländsk media. Snart fick Pajala större uppmärksamhet i internationell press än både Palmemordet och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

Och här hemma ville Aftonbladet hjälpa till, genom att ordna danskurser för Pajala-männen. Det hela började snart likna ett jippo, konstaterar Hans Oja, en av ortens män.

Men hur skulle det egentligen bli med kvinnorna? Skulle de nappa på idén fullt ut, och följa med den buss som kommunen sponsrat?

Hans Oja, som var på plats utanför Folkets hus, den där dagen i september 1987 då bussen rullade in i samhället, minns att hela orten gått man ur huse för att välkomna besökarna.

– Vi var så exalterade och glada, berättar han.

Men förväntningarna skulle snart vändas till besvikelse.

Med på bussen fanns bara tre kvinnor. Men väldigt många nyfikna journalister.

Reportrar från stora internationella medieaktörer som CNN och BBC, hade nästlat sig in i bussen, som tog kvinnorna från Arlanda i Stockholm upp genom skogarna till männen i norr.

Visst blev Pajala världskänt. Möjligen bara för ett ögonblick, och kanske inte på det sätt som ortsborna från början hade hoppats på. Men under en liten stund skrevs spaltkilometrar om det längtande samhället vid älven.

En brittiska som var med i bussen och som intervjuades av Aftonbladet, uttryckte sig så här om de förväntansfulla ungkarlarna:

”Männen här behöver raka och tvätta sig och fixa lite nya kläder. De får aldrig kontakt med någon flicka om de inte gör sig till lite.”

Smet ut på parkeringen

Festen i Folkets hus ska enligt dem som var på plats, förutom renskavssteken som besökarna bjöds på, handlat mycket om språkförbistringar och om blyga män, som drack sprit på parkeringen. Utanför festlokalen.

– Visst blev väl någon kär och så, och det dansades, men det blev kanske inte så mycket mer med det, minns Bertil Isaksson, när han guidar oss igenom Pajala.

I Folkets hus är allt stängt idag och vi kommer inte in i festlokalen. Här finns också biosalongen, berättar Bertil Isaksson.

Men den är också stängd.

Och utanför i det mörka har temperaturen sjunkit till under femton minusgrader. Tre plogbilar kämpar i snöyran.

Bertil Isaksson, säger:

– På ett sätt blev det bra. Vi ordnade ju bussresor under 10 år, och på det stora hela skapade römppä många par. Men mest var det nog lokala par, när jag tänker efter.

Kvinnorna som kom under de följande åren var ofta från Finland och Ryssland. Och pajalamännen började själva resa österut för att finna kärleken.

– Vi tog reda på var det fanns tjejer. I finska Tammerfors fanns exempelvis en stor textilindustri, så dit åkte vi. Man hade ju ett kvinnoöverskott i Finland under lång tid efter kriget. Så dit var det gynnsamt att ta sig, minns jag.

Hur gick det då för ungkarlen Hans Oja, träffade han någon kvinna?

– Jodå, du vet, jag träffade ju Jelena, från Murmansk i Ryssland, säger han och blickar ut i mörkret.